To say no is the way to go?

Du vet nog, precis som jag, hur svårt det är att säga nej. Kanske beror det på att ordet ”jag” på sätt och vis liknar ordet ”ja”. Det är därför viktigt med tydlighet. Därför borde en mening sägas på ett korrekt vis. Ofta så använder vi slang som förenklar språket. Detta för att det är lättare att säga saker som t.ex. sägs i gäng eller i grupper där människor umgås med ett gemensamt intresse.

Det handlar om att bli förstådd.

Tydlighet kan vara nog så tråkigt ibland, men är själva grunden för strukturen i hur vi kommunicerar med varandra.

Alla har vi en gräns och frågan är bara när vi reagerar och så att säga ”sätter larmet på”. Själv har jag en radar, en slags GPS, som säger till väldigt sent. Jag är kanske lite för snäll av mig, om jag säger så. Till slut går det till en gräns och jag kan bli ursinnig. Åtminstone var det mer så när jag var liten och jag har lärt mig att behärska mig själv och försöker allt mer att säga till lite tidigare tidsmässigt.

Det är inte fel att bli arg, det är en reaktion på de omständigheter som råder. Även i detta fall en orsak som ter sig i uttryck genom bristande förståelse – eller kärlek, som jag har skrivit om innan. Jag säger som Neale Donald Walsch sa i sin triologi ”Samtal med Gud”. I dessa böcker, där han beskriver en dialog med vad han anser vara Gud, får han svar på svårförklarliga frågor. Han skriver också att allt i grunden är orsakat av kärlek, och att rädsla – precis som andra negativa känslor – har sitt ursprung i just kärlek. Ilska är också en slags rädsla. Han anser att allt egentligen härstammar från kärlek.

Han skriver att Gud skapat världen för att uppleva sig själv genom att dela sig själv i mindre bitar. Jag tycker det är en intressant bok – även om den kan vara motstridig i sig själv i vissa avseenden. Det jag tycker om är själva resonemanget och dialogen som utspelar sig. Den försöker, genom en subjektiv upplevelse, ge läsaren en personlig vinkel på hur allt förhåller sig till varandra.

Men tillbaka till att säga nej.

Som uppgift fick jag, i en kurs jag deltog i, att säga nej under en hel dag. Bara för att se vad som händer. Det var svårt, jag var van vid att bara säga ja. Lite för tillåtande som vanligt, bara för att dra gränsen och sätta i gång alarmet på min GPS alldeles för sent. (Min GPS är fortfarande väldigt snäll, men reagerar – vad åtminstone jag tycker – i alla fall på ett tidigare stadium). Andra kanske inte har samma radieomfång som mig, utan anser att systemet ska gå igång redan på några meters avvikelse ifrån rutten.

Eller vad sägs om en orienterare som navigerar genom skog och terräng med karta och kompass? Det är allt hen har att förlita sig på. Hittar hen kontrollerna? Ja, med tiden så gör hen förmodligen det. Hen får använda sig av kompassen som riktmärke och genom att kontrollera med överensstämmelse av marken med kartan själv bestämma vart han ska dra gränsen för sin avvikelse från en bestämd rutt som han själv har valt vägen till för att hitta de orangea trianglarna i den förmodligen obanade marken.

Våga säga nej och dra gränserna där du vill ha dem. Tillåt dig inte att bli utnyttjad. Jag tycker det är viktigt med att hävda sig själv på ett bra vis. Det ska inte ske på andras bekostnad, i så fall får du snart se att andra gör det på – just det – DIN EGEN bekostnad. Det du ger får du tillbaka och det du tar får du så småningom betala.

Vad tycker du? Är det viktigare att ge än att ta? Vilket föredrar du och kan en givande partner klara sig utan en tagande, eller tvärtom?