Tying up loose ends.

Det är en konst att knyta ihop säcken. Andra kallar det kanske för att knyta ihop lösa trådar och det är väl i grunden ungefär samma sak. Vet du vad det innebär? Hur avslutar du saker som du påbörjar?

Jag vet att jag färdigställer projekt sent, att jag liksom väntar ganska länge innan jag slutför något. En del saker kan vara i luften väldigt länge och är de det för en viss tidsperiod så ska man helst se till att man kan fånga bollen igen – innan den faller till marken. Här syftar jag på en slags jonglering.

Det går bra med en boll och två brukar inte vara något problem. Vissa klarar tre bollar eller t.om fem. De har övat om och om igen. De vet hur lång tid de kan ha den i luften. I början när man börjar jonglera är man inte bra. Det är träning som ger färdighet och alla är vi nybörjare i början.

Jag är van vid att ha flera projekt på en gång, det liksom blir lite mer roligare då. Men rätt som det är kanske någon eller någonting distraherar mig och jag tappar, ofta kanske, lätt fokus på att fånga bollarna. Tänk om det skulle ha varit ägg istället. Då skulle jag få moppa golvet!

När du har en sak du har påbörjat, och sedan påbörjar en annan – då har du minst två bollar i luften. Eller om ett rep frasas sönder i änden, ja då har du lösa trådar och för många lösa trådar är inte bra.

Att liksom sammanföra olika idéer man har och att försöka få ihop de till ett slutresultat är kanske ett önskemål när trådarna blivit för många. Att man liksom försöker få ihop de lösa ändarna till något som kan tänkas se som en produkt av spontana idéer.

Och det är inte alls något fel med att ha spontana idéer. Det är när det blir för många av de som det kan bli lite kaosartat. Hur hanterar du din situation när du får för mycket saker att hålla reda på? Eller du kanske får en våg av känslor som kommer över dig på en gång? Vad gör du då?

För mig kan det vara så att det börjar med en tanke, och ibland så stannar det där. Andra gånger påbörjar jag kanske min impulsiva tanke och att den efterföljs av en annan snabb tanke. Sker detta på kvällen, så kan det bli en del grubblerier. Det beror ju förstås på vad det gäller och om jag har bearbetat min situation, som jag befinner mig i, i ett tidigare skeende.

Det kan vara svårt ibland, för när blir det för mycket?

Hur gör du när du vill slutföra något?

Fakta om perceptionsstörning

Perceptionen är något som beskriver hur vi uppfattar olika saker med våra sinnen, via hörsel, syn, lukt, smak och känsel.

Om man då har någon form av störning i perceptionen så kan det vara så att man har svårt för lokalkännedom, platser och snabba reaktioner mm. Störningen kan också påverka så man har lätt för att missuppfatta saker. Man har även svårt för att ta in sinnesuttryck och de vanligaste konsekvenserna blir att det lätt leder till felbedömningar.
Hjärnans sätt att förstå och tänka på saker kallas för kognition. Om man har olika skador i hjärnan eller om den fungerar på ett annorlunda sätt, så heter det att man har kognitiv funktionsnedsättning.
Ofta kan det vara att man har svårt att komma ihåg saker och vad man tänkt.
Det är viktigt att man förstår och vet hur man ska göra. T.ex. om någon frågar om vägen så kan det vara svårt att veta vart man ska. Även om man hittar så kanske man står i en annan riktning och blir därför osäker.
Det kan vara svårt att förstå andra och veta hur man ska göra. Det kan även vara svårt att hålla flera bollar i luften.

Olika störningar i perceptionen kan vara medfödda eller uppkomma via hjärnskador, i exempelvis trafikolyckor mm.
Olika hjälpmedel.

Om man har svårt för att ta in eller förstå olika sinnesuttryck så kan det underlätta att ta kontakt med en arbetsterapeut som kan hjälpa till med olika hjälpmedel som passar. Exempel på hjälpmedel kan vara appar och olika apparater som påminner en när man ska göra något. En arbetsterapeut får man kontakt med inom vården.
Vardagen blir lättare om man äter, sover och gör andra vardagssaker på bestämda tider. Man hittar sina saker lättare om man märker upp sina lådor och skåp med bilder eller färger.

TEXT:

JIMMY PETERSSON & ALBIN FRIDOLFSSON

Performance anxiety

Har du någonsin haft prestationsångest?

Man kan ha prestationsångest för allt möjligt. Vad sägs t.ex. om att föreläsa om någonting i skolan, att se till att den där uppsatsen blir så bra som möjligt? Eller kanske på jobbet då chefen vill att du ska hålla föredrag om något viktigt?

Uppgiften kan anses vara jättesvår att göra pga. det krävs så mycket av dig. Förväntningarna är skyhöga och du är riktigt nervös när du ska göra din prestation. Är det så alltid för dig, eller kan du ta vissa grejer med en nypa salt? Krävs egentligen det bästa av dig hela tiden och tycker du det är bra? Det är det förmodligen inte. Visst vill vi göra vårt bästa hela tiden – men att gå utöver sin egen förmåga för ofta, eller hela tiden, är absolut inte bra i det långa loppet.

Jag tror det är lite som med att hantera stress. Det finns dålig stress och det finns bra stress. Vi tänker ofta på stress som något som är väldigt dåligt för oss, och det är den dåliga stressen som vi brukar generalisera till, men den kan också vara bra på det sättet att den är igångsättande. Utan en viss sorts stress, tror jag, skulle vi inte kunna komma upp på morgonen. Det är ett val vi gör som är oss så bekant att vi inte brukar tänka på det särskilt mycket.

Det som gäller när det handlar om såvitt stress som prestationer är att vi ska hitta en bra balans i livet mellan de båda handlingarna. Stress och förväntningar lägger grunden för hur vi känner när vi presterar. Att ha prestationsångest är att inte räcka till, att kräva för mycket av sig själv. Det kan också vara att man gjort något för slarvigt eller dåligt och att man vet att man kan bättre. Man liksom ångrar sig och vill få händelsen gjord på ett annat sätt, men att det är för sent.

Jag tror det handlar lite i hur man ser på sig själv. Ser man på sig själv som att man är jätteduktig och ska vara ständigt perfekt, så kan man få prestationsångest. Det kan också vara att man trycks på utifrån, att andra sätter press på en. Sådant är inte bra. Om man dock vet hur man fungerar och har en slags självkännedom så kan det vara lättare att ta itu med prestationshandlingar.

Att aldrig prestera, å andra sidan, är inte heller bra. Jag tror det har som konsekvens att man i det långa loppet känner sig värdelös, att man inte kan göra någonting. Men detta tillstånd, tror jag, är inte så vanligt förekommande, speciellt om man ser till människor som står inför en skola och ett arbete där vi kräver att andra presterar. Återigen – det gäller att säga nej och att veta sina gränser.

Ta vara på dig själv!

To say no is the way to go?

Du vet nog, precis som jag, hur svårt det är att säga nej. Kanske beror det på att ordet ”jag” på sätt och vis liknar ordet ”ja”. Det är därför viktigt med tydlighet. Därför borde en mening sägas på ett korrekt vis. Ofta så använder vi slang som förenklar språket. Detta för att det är lättare att säga saker som t.ex. sägs i gäng eller i grupper där människor umgås med ett gemensamt intresse.

Det handlar om att bli förstådd.

Tydlighet kan vara nog så tråkigt ibland, men är själva grunden för strukturen i hur vi kommunicerar med varandra.

Alla har vi en gräns och frågan är bara när vi reagerar och så att säga ”sätter larmet på”. Själv har jag en radar, en slags GPS, som säger till väldigt sent. Jag är kanske lite för snäll av mig, om jag säger så. Till slut går det till en gräns och jag kan bli ursinnig. Åtminstone var det mer så när jag var liten och jag har lärt mig att behärska mig själv och försöker allt mer att säga till lite tidigare tidsmässigt.

Det är inte fel att bli arg, det är en reaktion på de omständigheter som råder. Även i detta fall en orsak som ter sig i uttryck genom bristande förståelse – eller kärlek, som jag har skrivit om innan. Jag säger som Neale Donald Walsch sa i sin triologi ”Samtal med Gud”. I dessa böcker, där han beskriver en dialog med vad han anser vara Gud, får han svar på svårförklarliga frågor. Han skriver också att allt i grunden är orsakat av kärlek, och att rädsla – precis som andra negativa känslor – har sitt ursprung i just kärlek. Ilska är också en slags rädsla. Han anser att allt egentligen härstammar från kärlek.

Han skriver att Gud skapat världen för att uppleva sig själv genom att dela sig själv i mindre bitar. Jag tycker det är en intressant bok – även om den kan vara motstridig i sig själv i vissa avseenden. Det jag tycker om är själva resonemanget och dialogen som utspelar sig. Den försöker, genom en subjektiv upplevelse, ge läsaren en personlig vinkel på hur allt förhåller sig till varandra.

Men tillbaka till att säga nej.

Som uppgift fick jag, i en kurs jag deltog i, att säga nej under en hel dag. Bara för att se vad som händer. Det var svårt, jag var van vid att bara säga ja. Lite för tillåtande som vanligt, bara för att dra gränsen och sätta i gång alarmet på min GPS alldeles för sent. (Min GPS är fortfarande väldigt snäll, men reagerar – vad åtminstone jag tycker – i alla fall på ett tidigare stadium). Andra kanske inte har samma radieomfång som mig, utan anser att systemet ska gå igång redan på några meters avvikelse ifrån rutten.

Eller vad sägs om en orienterare som navigerar genom skog och terräng med karta och kompass? Det är allt hen har att förlita sig på. Hittar hen kontrollerna? Ja, med tiden så gör hen förmodligen det. Hen får använda sig av kompassen som riktmärke och genom att kontrollera med överensstämmelse av marken med kartan själv bestämma vart han ska dra gränsen för sin avvikelse från en bestämd rutt som han själv har valt vägen till för att hitta de orangea trianglarna i den förmodligen obanade marken.

Våga säga nej och dra gränserna där du vill ha dem. Tillåt dig inte att bli utnyttjad. Jag tycker det är viktigt med att hävda sig själv på ett bra vis. Det ska inte ske på andras bekostnad, i så fall får du snart se att andra gör det på – just det – DIN EGEN bekostnad. Det du ger får du tillbaka och det du tar får du så småningom betala.

Vad tycker du? Är det viktigare att ge än att ta? Vilket föredrar du och kan en givande partner klara sig utan en tagande, eller tvärtom?

 

Hur finna en mening då allt gått sönder

Stress och utmattningssyndrom är växande folkhälsoproblem. Förutom det psykiska, fysiska och sociala, drabbas individen ur ett existentiellt hälsoperspektiv. ”Det handlar väldigt mycket handlar om att ha och se en livsmening att kunna återkoppla till”, säger Ann-Kristin Eriksson. ”De existentiella frågorna, människans behov av att det skall finnas en mening, uppmärksammas inte som de borde i vården.”

Då man är sjuk snurrar frågor som att: vad som är meningsfullt just nu och suicidala tankar kan förekomma. Det är existentiella frågor och behov som inte uppmärksammas i vården.

Det är det begripliga, det hanterbara och att det finns en meningsfullhet i samband med en känsla av sammanhang som är betydande när man ska bearbeta stress, sjukdom, elände och död.

De som arbetar inom cancervård och palliativ vård har en slags ”tyst kunskap” som finns hos de som jobbar inom vården, men som inte passar in i systemet.

Det gäller att arbeta preventivt. Att stanna upp och tänka innan det går för långt.

Redan när en patient söker för dålig sömn eller ont i magen på vårdcentralen ska detta tas i ett gott beaktande, och det är viktigt att det inte går för långt.

Att prata med en psykolog är oftast inte tillräckligt. Det finns en helhet hos den enskilda individen som de behöver hjälpa dem att få ihop.

Att komma för långt bort ifrån att se saker som meningsfulla, kan många behöva hjälp att se och det är också viktigt att vi inte bortser från att det finns en vilja att leva. Alla har vi olika resurser och det man har varit med om förändrar ens fortsatta liv – både från ett negativt och ett positivt perspektiv.

Nothing ventured, nothing gained

Jag fick strul med min dator och jag fick inte min hårdvara till att fungera riktigt. Jag var nära att ge upp. Drivrutiner hit och dit. Skrivaren vägrade att fungera. Den fungerade ju bara för några dagar sedan, tänkte jag. Hmm… mysko.

Jag tänkte att nu så blir det väl till att installera drivrutiner igen och ödsla typ en halvtimme på detta.

Det blev så att jag spenderade flera timmar för att få den att fungera.

Jag gav inte upp och till slut så gick det. Syftet var att jag skulle få en blankett utskriven.

Tja, det är väl så att de inte vill att man ska skriva ut längre, tänkte jag.

Vi är ju på väg in i ett annat samhälle. Ett samhälle där papper inte längre behövs. Papper kräver ju pappersfabriker. Men hur är det med elektricitet då? Det kräver ju också anordningar.

Det där med energi, som finns överallt omkring oss, kan diskuteras i det oändliga. Är det bättre att slösa energi på pappersbruk för att framställa pappersark, eller är det bättre med att ständigt ha tillgång till elektricitet? Och vad händer när ett av de båda strular?

Jag minns en lektion på KOMVUX, som handlade om psykologi. Det börjades med en viskningslek. Det var läraren som började viska någonting till eleven som satt närmast.

Sedan bad han att personen skulle viska det vidare till nästa. Så skulle det fortsätta, ända tills den sista personen skulle redogöra för vad läraren hade sagt. Det blev helknasigt. Vi var ungefär 30 personer som satt i klassrummet och lärarens meddelande till den första eleven hade blivit förvrängt totalt. När den sista eleven sa vad han uppfattat av den näst sista eleven så förvånades väldigt många.

Detta visar på att skvaller ofta misstolkas och beroende på vem som sa det och till vem så tolkas det olika från person till person. Det är lite som internet, det gäller att vara källkritisk.

En annan sak som min psykologilärare sa var att vi skulle sätta oss in i en situation. Jag kommer inte riktigt ihåg vad situationen var, men vi skulle diskutera någonting. Sedan fick vi ta ställning i frågan. Det jag minns var att, efter resonemang i smågrupper och ställningstaganden samt redogörelse inför läraren, så sa läraren att det kunde vara si eller så.

MEN, påpekade han också, väldigt ofta är det en KOMBINATION av saker som spelar roll.

Med detta tror jag han menar att ingenting är svart eller vitt.

Mörkt, mörkt blått kan ibland ses som svart, men är egentligen blått. Det finns skalor på det hela, i det här fallet en gråskala. Det jag kallar för en brandgul färg, kallar en annan röd. En grå färg kan av andra ses som turkos.

Visst finns det extremister, som bara ser saker på ett visst sätt. Detta gör de tills dess att de ändrar perspektiv på saken, när de får en annan syn på saken. Omgivningen spelar en viktig roll samt de erfarenhet man har.

Vågar du skifta perspektiv och se färgerna i gråskalan?

Jag kommer ihåg från min tid på ett behandlingshem, precis innan millenniumskiftet. Där togs det upp hur man bryter mönster. Vi hade en liten kurs om detta, som inte satte sig nämnvärt i bakhuvudet, men som var bra ändå. Den var en bra början på hur man förändrar sitt liv till det bättre. Det som satte sig mest dock, var när en personal där sa att HON hade ändrat på sitt beteende. Hon hade valt en annan väg till jobbet just den här dagen.

To express yourself

Har du svårt för att uttrycka dig? Är det något som håller dig tillbaka? Det behöver inte vara så. Det finns personer att prata med, som bryr sig.

För mig är det väldigt viktigt att uttrycka mig och gör jag inte det i långa perioder så blir det alls inte bra. Att isolera sig själv när man som mest behöver sällskap och någon att prata med kan vara förödande. Självvald ensamhet är en sak, men ofrivillig ensamhet är inte okej. Det går att bryta mönstret, även om vanans makt är stor.

Jag har lärt mig att jag kan ändra på dåliga mönster som jag upplever mig ha. Ofta går jag i samma hjulspår och det kan vara lätt att falla in i dem igen och igen.

Tänk dig att du är i 1700-talets Sverige och tar dig fram med häst och vagn. Det kommer att bildas hjulspår i leran där du far fram. Vägen är kanske skumpig och svår. Du kanske följer en väg som andra vagnar redan tagit sig fram i. Ska du på samma väg så är det bara till att följa riktningen. Men om du ändrar på ditt mål så får du också ändra lite på själva vägen i sig.

Det är därför viktigt att du sätter upp ett mål dit du ska. Målet får inte vara för stort och heller inte för svårt att nå, men det viktigaste när det gäller det här är att du skapar delmål.

Att vara glad för små förändringar är kanske inte så lätt. Jag vet själv att jag hellre uppskattar stora förändringar, som blir som små revolutioner. För det är ju då ändringen märks som mest. Är detta bra om jag inte vet vad ändringen innebär. Om jag helt enkelt byter målbild, vad innebär det för mig?

I jämförelse kan jag säga att det är som ett brädspel. Det kan vara backgammon, fia med knuff, kinaschack, vanligt schack eller kanske brädspelet go. I spelet går det ut på att vinna, som med mycket annat. Grejen är att du måste ha en taktik för detta, en strategi som håller.

Hur uppnår du ditt mål att vinna? Jo, genom att planera. Först måste du givetvis ha lärt dig reglerna för spelet, annars vet du inte vilka drag du kan göra. När du vet brädspelets regler, först då så kan du planlägga. Till dess får du lära dig reglerna av dina medspelare, eller kanske en bruksanvisning då det gäller att på bästa sätt skruva ihop en IKEA möbel.

När du sedan har gjort färdigt din möbel, vunnit spelet eller kanske kommit till ditt mål med häst och vagn så kan du vara stolt över dig själv.

Men är det värt att vinna eller att skruva ihop en möbel som du har gjort? Är det inte egentligen själva vägen till målet som är värt att sträva efter?

För går du i mål ensam så har du ingen att fira med. Det finns ingen som har följt din väg och det finns ingen som vet hur lång den har varit. Det finns ingen som kan känna empati med dig, bara sympati.

Att känna med en person är mycket viktigare än att tycka synd om någon. Det är först den empatiska personen, som följt de branta stigar som du har gått, som kan sätta sig in i situationen och erbjuda en stege upp från hålet som den andra personen har trillat in i. Har de båda trillat i samma hål så kan de tillsammans finna vägen upp genom att bygga en trappa, hitta en stege eller hjälpa varandra upp.

Det viktiga är inte hur många gånger du faller. Det viktiga är hur många gånger du reser dig upp. Ge inte upp och förlora inte ditt sikte mot målet som du har satt upp. Och – du KAN ändra mål.

 

Bikes and Cars and the attitudes between them.

Kör du bil eller cyklar du? Du kanske är en fotgängare? Har du tänkt på hur trafikens flöde påverkar dig?

Det är många som kör för fort. Andra tänker inte på att det är rött ljus.

Vi har regler att följa därför att de fyller ett syfte. Vad händer om du bryter mot en regel och anser att du kör, cyklar eller går på ett regelrätt sätt fast det bryter mot de lagar vi har? Anser du dig att du står över lagen eller att den är felaktig?

Du kan påverka. Det du ska komma ihåg är att när reglerna, oavsett om det är i trafiken eller något annat, är väldigt genomtänkta. Därmed inte sagt att de inte kan ändras, men de finns här för en AVSIKT.

Vad kommer först? Säkerhet eller att komma fram i tid?

Finns det något som står över lagen? Behöver man alltid följa lagen till punkt och pricka? Vad händer och vad prioriterar du i olika situationer?

Jag ber dig inte att du ska pröva dig fram om vad som händer i olika situationer. Det är en dålig idé. Istället, om du kör bil, så ska du försäkra dig om att du kör på ett bra sätt. Likadant om du cyklar. Fotgängare som trotsar lagen finns ju även de.

En del resonerar att: om du bryter mot en regel så får du skylla dig själv. När är det bra att bryta mot en regel och finns det undantag?

Jo, det är klart det finns undantag. Det finns ingen regel utan undantag och det är undantaget som bekräftar regeln. Därmed inte sagt att du ska ignorera förordningen som finns. Inte helt totalt i alla fall. Och absolut inte jämt!

En absolut nödvändig situation där man får bryta mot lagen är ju så klart om det gäller liv.

Du kanske blir lite sen – men vad är inte det värt gentemot att vara rädd om sitt liv? Livet är en gåva vi har fått. Ta vara på den.

Värdesätt ditt liv, och kanske ännu viktigare – värdesätt andras liv också. MEN det är viktigt att ta på sig sin egen syresmask först, för har du själv inget syre så är det ingen bra idé att låna ut masken till en behövande person.

I am not weird

I am not weird, I am limited edition.

Alla vill vi vara normal och alla är vi unika, alltså är det unikt att vara normal och normalt att vara unik.

”Det finns bara en av mig och det är jag. Det finns bara en av dig, och det är du. Det finns bara två av oss och det är vi.” Känner du igen orden? Det är från en sång. (Två av oss med X-models) Sången i sig beskrivs av en del som en kärleksförklaring på internet, men jag tycker att den visar på att vi är – just OLIKA.

Har du någonsin tvivlat på vem du är? Att du försöker vara någon du inte vill eller kan vara?

Somliga säger att det räcker med att bara vara. Vem är du då? Räcker det för att vara dig själv? Hur är det att vara sig själv?

Det finns bara en som är bäst på att vara du. Du vet vem personen är. Just det, det är du själv!

Är det någon som ifrågasätter din identitet och vill ändra på den? Det är DU som avgör hur du vill göra i olika situationer. Det är DU som avgör vilka beslut du ska ta. Andras åsikter kan tas i beaktande och de ska givetvis respekteras. Huvudsaken är att du också får respekt tillbaka.

R-E-S-P-E-C-T, som Aretha Franklin sjunger i sitt album ”I´ve never loved a man the way I love you”.

Och det här med respekt är viktigt. Det är en av hörnstenarna i hur relationer mellan personer bör fungera. I skrivande stund så undrar jag egentligen hur många hörnstenar som finns att ta hänsyn till. Just ordet hänsyn måste vara en annan hörnsten? Eller är det bara ett annat ord istället för respekt?

Hur som helst så finns det ingen som är som just du och du ska vara glad över att du är du och att du har kommit så långt som du har gjort!

Jag själv kanske inte inser alltid hur långt jag själv har kommit. Jag såg på två foton av mig själv för ett kort tag sedan och tittade tillbaka på hur jag såg ut då.  (ja, du läste rätt, det var två RIKTIGA foton – du vet på FOTOPAPPER, som var tagna med en gammal hederlig kamera med FOTOFILM i!) Jag insåg ganska snabbt att jag har förändrats med tiden. Till det bättre eller sämre vet jag inte riktigt, det beror väl på hur jag ser på det.

Men jag har tagit och gått MIN väg. Jag har valt min stig att följa. Andra människor finns på den stigen också. Det är personer som kan lära dig något om dig själv, om hur du ska och bör ta dig fram och som kommer med tips. Det finns också de som har tagit andra vägar och inte just har den erfarenheten om saker som du har.. Att lära sig av varandra – det tycker jag är viktigt.

Och – det finns ingen som är konstig. I så fall är du också det och då är det väl inget konstigt med det?

LÄR AV VARANDRA, RESPEKTERA VARANDRA OCH VAR ÖMSINTA MOT ANDRA FÖR DU VET INTE VILKEN VÄG DE HAR VANDRAT!