Frikändes för mord

År 2017 visades dokumentären O.J. Simpson: Made in America i Sveriges Television. Dokumentären varade i fem delar och efter att jag hade sett klart dokumentären bestämde jag mig för att skriva om den. Orenthal James Simpson föddes den 9 juli 1947 i staden San Fransisco i USA och inledde sin karriär som proffs i amerikansk fotboll 1969. Han har även en karriär som skådespelare, och har spelat med bland annat Leslie Nielsen i de tre filmerna om Den nakna pistolen.

Det O.J. Simpson mest är känd för är att han greps för dubbelmord på sin fru Nicole Brown och hennes nära vän Ronald Goldman år 1994.Polisen kom fram till att de både personerna hade dött av ett flertal knivhugg och misstankarna började gå kring Simpson om att han var den skyldige, han greps en vecka efter händelsen.

Den 24 januari 1995 ställdes O.J. inför rätta och trots att den fanns
tydliga bevis på att han hade begått ett allvarligt brott, så frikändes
han för morden i oktober 1995. Två år senare fick Simpson betala
33,5 miljoner dollar i skadestånd till Nicole och Ronalds familjer.

Efter rättegången blev det tyst om O.J. men hösten 2007 var han
tillbaka i media och hade då tillsammans med tre andra personer
gjort sig skyldig för kidnappning, inbrott och väpnat rån. Simpsons
förklaring till varför händelsen inträffade var för att han ansåg att
några andra rånare hade bestulit honom på sina värdesaker.
Det de två rånarna ska ha stulit var olika minnesföremål som Simpson
hade fått under karriär som amerikansk fotbollsspelare.

År 2008 hamnade O.J. Simpson i rätten igen och den här gången
lyckades man fälla honom för de brott han hade begått.

Den 5 december samma år fick Simpson ett fängelsestraff på 33 år,
och om han skötte sig bra så kunde straffet minska till 9 år, vilket
fallet också blev.
I oktober 2017 räknas O.J. Simpson bli frisläppt efter att ha suttit av ett 9 årigt fängelsestraff.

BILDKÄLLA:
MARK LEVI & SHARON TERRY
Flickr.com

Jean-Paul Satre

Jean-Paul Sartre brukar mer än någon annan förknippas med
existentialismen. Även om det fanns föregångare i framför allt Kierkegaard och Heidegger var det genom Sartre fick sitt namn.

Existentialismen är en filosofisk rörelse där grundantagandet är att människan är en aktiv skapare av sitt eget livsprojekt, sin egen moral och sin egen mening med livet. Genombrottet för den existentiella filosofin brukar tillskrivas en viss föreläsning som ägde rum 1945 i paris och som otypiskt för filosofiska tillställningar urartade i kaos då lokalen bokstavligen fylldes till bristningsgränsen.

Varat och intet

Sartres stora arbete som formade den existentiella filosofin hette Varat och intet och utgavs 1943. Det finns givetvis en hänsyftning på Heideggers verk från 1927: Varat och tiden. För Sartre är tillvaron bestående av varat och intet enligt följande uppdelning. Varat – avser den materiella världen, det rumsliga. Intet – avser oss själva, vårt medvetande, det tänkta och är förnuftsberoende. Termen ”intet” används för att materien egentligen är det enda som finns medan vi själva är överflödiga i form av tänkande medvetanden.

Sartre betraktade varat som kontingent och utan ändamål, vilket får honom att känna ”äckel”. Äcklet ger uttryck åt en känsla av avsky inför denna förmåga hos livet att existera utan mening eller syfte. Sartre skrev även en filosofisk roman med titeln Äcklet (1938) och här upplever huvudpersonen tillvaron som överflödig och icke samhörig med honom själv, vilket inger honom en känsla av äckel. Sartres äckel utreds av vännen och författarkollegan Albert Camus i Myten om Sisyfos (1942), fast Camus använder i stället ordet ”absurd” om tillvaron och en av hans grundfrågor är om livet är värt att leva.

Sartre undersökte själv meningen med livet kom fram till att ”existensen föregår essensen”. Med denna koncentrerade formulering menar Sartre helt enkelt att någon mening med tillvaron (essensen) fanns inte före människornas existens utan behövde i stället skapas efteråt, vilket endast kan leda till en producerad mening. Samma formulering avskaffar också en Gud som (menings)skapare. Existentialismen blir således granne med nihilismen. I Existentialismen är en humanism citeras Fjodor Dostojevskijs berömda tes att ” om Gud inte existerade, skulle vad som helst vara tillåtet” och Sartre fyller sedan i: ”Det är just existentialismens utgångspunkt”.

Frihet och ångest

För Sartre är människan dömd till frihet. Vi är helt och hållet obundna, vi tvingas aldrig till något och därmed fria att handla bortom konsekvenser från högre makter. Våra liv är inte mer än de val gör. I detta betraktelsesätt inryms dilemmat att inget spelar någon roll, det rådet en total värdeförskjutning där allt strandar i tomhet.

Mot detta livsförnekande synsätt menade Sartre att existentialismen egentligen är livsbejakande. Sartre menade själv att ångesten som detta kan medföra är en naturlig konsekvens av insikten att livet är ett projekt som individen själv måste vara ledare för. Ångesten är således ett temporärt verktyg för att bli varse om den frihet som livet egentligen innebär.

Vi bestämmer våra liv och detta godtyckligt då en veritabel uppgift saknas oss. Detta föranleder också en subjektiv etik där människans eget val står i centrum.

En annan konsekvens av en sådan frihet är att sann kärlek blir omöjlig. Sartre påvisar att det skulle föreligga en motsättning som inte kan kringgås. Den som älskar vill nämligen äga sin älskande, men i samma stund detta sker är den älskade inte längre fri och kan därmed inte göra sitt eget subjektiva val att älska tillbaka, vilket sann kärlek är beroende av. Denna form av kärlek kallar Sartre sadism. Det finns en ytterligare form av kärlek, masochism. I denna form väljer den som älskar att bli den andres och låter sig berövas sin frihet. Betydelse

Jean-Paul Sartre hade ett stort inflytande på sin samtid. Förutom sina filosofiska arbeten skrev han även romaner, dramer och litteraturkritik. Han grundade tillsammans med andra existentialister tidskriften ”les temps modernes” (Moderna tider) som fortsätter sin verksamhet än idag. Dessutom var han en politisk aktivist under marxistiska förtecken. Hans tankar bröt uttryckligen med den hegemoniska, franska, kulturella borgerligheten och än idag kan Sartre te sig uppseendeväckande.

1964 tilldelades han Nobelpriset i litteratur, men avböjde dock att ta emot priset med motiveringen att han aldrig tog emot officiella utmärkelser. Det bakomliggande skälet var snarare att Sartre inte hade så mycket till överst för att klä upp sig i frack och fraternisera med borgerligheter.

Källor

Nordin, Svante. (2003). Filosofins historia. Lund: Studentlitteratur.

Sartre, J.(1946). Existentialismen är en humanism. Stockholm: Bonnier.

Sartre, J, (1983). varat och intet. Göteborg: Korpen.

Stokes, P. (2012). Filosofi: 100 stora tänkare. London: Arctic

Fakta om perceptionsstörning

Perceptionen är något som beskriver hur vi uppfattar olika saker med våra sinnen, via hörsel, syn, lukt, smak och känsel.

Om man då har någon form av störning i perceptionen så kan det vara så att man har svårt för lokalkännedom, platser och snabba reaktioner mm. Störningen kan också påverka så man har lätt för att missuppfatta saker. Man har även svårt för att ta in sinnesuttryck och de vanligaste konsekvenserna blir att det lätt leder till felbedömningar.
Hjärnans sätt att förstå och tänka på saker kallas för kognition. Om man har olika skador i hjärnan eller om den fungerar på ett annorlunda sätt, så heter det att man har kognitiv funktionsnedsättning.
Ofta kan det vara att man har svårt att komma ihåg saker och vad man tänkt.
Det är viktigt att man förstår och vet hur man ska göra. T.ex. om någon frågar om vägen så kan det vara svårt att veta vart man ska. Även om man hittar så kanske man står i en annan riktning och blir därför osäker.
Det kan vara svårt att förstå andra och veta hur man ska göra. Det kan även vara svårt att hålla flera bollar i luften.

Olika störningar i perceptionen kan vara medfödda eller uppkomma via hjärnskador, i exempelvis trafikolyckor mm.
Olika hjälpmedel.

Om man har svårt för att ta in eller förstå olika sinnesuttryck så kan det underlätta att ta kontakt med en arbetsterapeut som kan hjälpa till med olika hjälpmedel som passar. Exempel på hjälpmedel kan vara appar och olika apparater som påminner en när man ska göra något. En arbetsterapeut får man kontakt med inom vården.
Vardagen blir lättare om man äter, sover och gör andra vardagssaker på bestämda tider. Man hittar sina saker lättare om man märker upp sina lådor och skåp med bilder eller färger.

TEXT:

JIMMY PETERSSON & ALBIN FRIDOLFSSON

Regalskeppet Vasa

År 1625 var det trettioåriga kriget i Europa inne på sitt sjunde år, och Sverige hade dessutom varit i krig med Polen i hela 25 år. För att Sverige även skulle kunna detta i det trettioåriga kriget behövdes en stark flotta. Gustav 11 Adolf (31), Som då varit kung i fjorton år, gav därför order om att fyra skepp skulle byggas, däribland Vasa. Orden gick till den holländska skeppsbyggmästaren Henrik Hybertsson och dennes bror som drev ”Stockholms Skeppsgård”.

I januari 1626 började Vasa att byggas. Mycket virke gick åt som hämtades från Ängsö i Mälaren samt från den småländska kusten. Eftersom man inte hade några ritningar på den här tiden låg det på byggmästaren att se till att skeppet fick sin rätta form. Vasa var ett så kallat regalskepp vilket innebar att det var det största av örlogsflottans skepp och utrustad med bronskanoner. Den totala längden inklusive bogspröt var närmare 70 meter och bredden var 11,7 meter. Det fanns fyra däck: Övre däck, övre batteridäck, undre batteridäck och trossdäck.

1628 jungfrufärden

Sommaren 1628 var Vasa färdigbyggt. Viceamiral Klas Fleming (36) hade utrustat skeppet och utfört en del prover, bland annat hade han testat fartygets stabilitet. Testen gick ut på att 30 man fick springa tre gånger från fartygets ena sida till den andra – men när skeppet krängde för mycket avbröt Fleming försöket. Om han hade berättat detta för byggmästaren kanske katastrofen aldrig hade inträffat…

Den 10 augusti 1628 var en vacker dag och många människor hade samlats vid kajen nedanför Stockholms slott där Vasa låg för att se det praktfulla skeppet göra sin jungfrufärd. Skeppet var verkligen ståtligt med över 700 skulpturer där vissa gnistrade av guld och starka färger. Vasa skulle segla från Stockholms hamn till flottans bas Älvsnabben, där de skulle vänta på närmare order. Först bogserades hon mödosamt utmed Skeppsbron till Tranbodarna strax öster om nuvarande Slussen. På eftermiddagen sattes segel och skeppet började sin färd längs södra bergen. När de kommit ut på lite öppnare vatten mitt för Beckholmen slet en kraftig vindby tag i de hissade seglen så att skeppet krängde till. Hon reste sig dock igen för att i nästa sekund falla ner på babords sida. Vattnet började strömma in genom de öppna kanonportarna och hon sjönk snabbt – katastrofen var ett faktum.
båtsmän, 20 artillerister och 300 vanliga soldater. Kapten ombord var Söfring Hansson. Hur många av alla dessa personer som var ombord när skeppet sjönk är ovisst, dock vet man att de 300 soldaterna ännu inte gått ombord. Vid dykarundersökningar har man funnit skelettdelar av kvinnor och barn, vilket kan förklaras med att sjömännen fick ha sina familjer ombord så länge skeppet var inom skärgården och inte var i krig. Man tror att mellan 30-50 personer miste livet när fartyget gick under.

Ingen dömdes för skeppets undergång. Många förhördes dock och kaptenen Söfring Hansson fängslades men släpptes efter ett tag. Ingen enskild person kunde få skulden för att Vasa sjönk. Amiral Fleming kunde kanske ha stoppat från att segla iväg, men när han gjorde testet där sjömännen fick springa över däck var ju båten redan färdigbyggd. Gustav II Adolf kan väl delvis också vara medskyldig i sådana fall, han hade ju velat ha ett skepp med så många kanoner som möjlig, dessutom hade han godkänt skeppets mått. Byggmästaren Hybertsson hade också del i katastrofen, han hade byggt skeppet som om hon skulle ha haft ett kanondäck, vilket hon inte hade – hon hade ju två. Hybertsson var dock redan död när Vasa gick under, han dog 1627.

1600-talets bärgningsförsök

Nyheten om olyckan spreds fort och redan tre dagar efter katastrofen fick den engelske ingenjören och vrakdykaren Ian Bulmer fullmakt av riksrådet att försöka bärga Vasa. Han misslyckades dock och under de följande decennierna diskuterades flera olika sätt på hur man skulle kunna bärga skeppet. När man kom på att det var omöjligt att upp hela skeppet koncentrerade man sig på att bärga de värdefullaste sakerna istället. 1658 fick den svenska översten Albrecht von Treileben tillstånd att bärga Vassas kanoner. Han blev den första att introducera dykarklockor i Sverige. Dykarklockan såg ut som en stor kyrkklocka, där dykaren stod på en lien plattform som hängde under klockans kant. Luften som stängdes in i klockans topp räckte till för en vistelse under vattnet på cirka 20-30 minuter. Åren 1663 och 1664 arbetade Treileben med att bärga Vasas kanoner och han lyckades också få upp de flesta av dem. Efter att man tagit det som gick att få upp från skeppet glömdes det mer eller mindre bort.

Livet ombord

Livet ombord på ett regalskepp som Vasa var ingen dans på rosor. Det präglades av sträng disciplin och hårda bestraffningar. En sådant straff var kölhalning som gick ut på att den dömde bands fast i ett rep och drogs under fartygets köl från den ena sidan av skeppet till den andra. Många dog av den här behandlingen, de drunknade eller blev så illa skurna att de dog av blodförlust. På skeppen fanns alltid en präst som höll predikningar en eller flera gånger i veckan, samt gudstjänst varje morgon och kväll. Besättningen fick sova direkt på golvet mellan kanonerna på batteridäck (hängkoj kom först under senare delen av 1600-talet). Det var trångbott ombord och maten var för det mesta dålig och i kombination med de usla hygieniska förhållandena ledde detta ofta till att sjukdomar och epidemier spreds.

1900.talets bärgning

Privatforskaren Anders Franzen hade under en längre tid sökt på Stömmens botten efter Vasa. Med hjälp av dragg och propplod hittade han i augusti 1956 till slut var Vasa låg någonstans. Det svåra var hur man skulle få upp henne, och det fanns många idéer på hur man skulle göra. Ett var att man skulle frysa upp. Ett annat var att frysa in hela skeppet i ett stort isblock som sedan skulle flyta upp. Ett annat var att fylla hela skrovet med pingpongbollar och att hon på så vis skulle flyta upp ytan.
Det blev dock på ett mer traditionellt sätt som hon bärgades, man spolade långa tunnlar under skeppets köl där sedan drog stålkablar som kopplades till lyftpontoner. I sexton etapper lyftes skeppet sedan till grundare vatten, fast fortfarande under ytan. Den 24 april 1961 lyftes Vasa till slut upp över vattenytan – för första gången på 333 år. Idag kan man se på skeppet i Vasamuseet i Stockholm

Källa:

Vasa – brochyr från Vasamuseet (1974)
Den svenska historien del 5 – Sverige blir en stormakt
www.vasamuseet.se
www.faktoider.nu
www.Historiasajter.se